Jag hade en enda anspråkslös önskan till universum: att bli mamma. Då tycktes det vara en alldeles vanlig önskan, men den har visat sig vara allt annat än vanlig. Denna enkla, anspråkslösa önskan blev början på en resa fylld av ofattbara händelser och en förändring inom mig som jag aldrig hade trott var möjlig. Vägen från det vanliga till det extraordinära är aldrig rak, men det som snart skulle följa på min anspråkslösa önskan var en odyssé av en omfattning som jag aldrig hade kunnat föreställa mig.

Min man Ahmet och jag bodde i Izmir i Turkiet och var för det mesta nöjda med tillvaron. Vi arbetade båda hemifrån och skötte våra dagliga rutiner utan större åthävor eller avvikelser. Vi delade hem med våra två undulater och vår hund och hade funnit oss till rätta i det välbekanta, i en rytm som, bortsett från min anspråkslösa önskan, hade en stadig puls, varken för snabb eller för långsam.

Jag bör redan från början berätta att jag inte alltid varit så ivrig att bilda familj, men det kommer vi till lite senare. Ahmet hade sådana drömmar och förhoppningar, men behöll dem för det mesta för sig själv. Hoppet om att vi en dag, kanske snarare förr än senare, tillsammans skulle föreställa oss vår lilla familj under långhelger, på utflykter till stranden eller skogen, hur vi sparade och planerade för våra små barns utbildning och fann glädje i minnen av tokiga, lyckliga familjestunder. Det var trösterikt att tänka på sådana drömmar, men att färdas längs vägen dit drömmen blir verklighet var allt annat än trösterikt. Det händelseförlopp som snart omslöt våra liv var, för att uttrycka det enkelt, obegripligt.

I mitt arbete, där jag översätter undertexter till tv-serier och filmer från engelska till turkiska, stöter jag ofta på händelseförlopp lika dramatiska som det som nu ska utspela sig, och brukade tänka: ”Här tog manusförfattaren verkligen i!” eller ”Det här är ju inte trovärdigt!” Men sedan jag själv har mött en osannolik verklighet i all dess råhet kan jag inte längre hävda att en berättelse inte ska tas på allvar bara för att den verkar otrolig. Så låt mig börja berätta.

Jag brukade tro att vår generation hade haft tur, född under förra seklets sista fjärdedel och med möjligheten att bevittna ett nytt årtusendes gryning. Blodiga krig och förödande farsoter höll väl ändå snabbt på att bli kvarlevor från det förflutna. Vi levde i en tid av tekniska underverk. Läkekonsten hade kanske inte besegrat alla sjukdomar, men den hade gjort stora framsteg inom diagnostik och behandling. Strider med stridsvagnar och artilleri hade i stort sett begränsats till de avatarer vi styrde i dataspel och tog slut när vi tryckte på en ”stäng av”-knapp. Men i den situation vi nu befinner oss i finns ingen ”stäng av”-knapp.

För två timmar sedan började Ryssland bomba Kyiv, Ukrainas huvudstad. Det här är inget spel; det är en brutal verklighet. Riktiga människor, inte avatarer, dör. Det som skrämmer mig mest med detta krig, som pågår bara 2 000 kilometer bort, på andra sidan Svarta havet nordost om Turkiet, är att vår dotter ska födas om tre veckor.

Kvinnan som ska föda min dotter befinner sig någonstans i den belägrade staden, och jag har ingen aning om var hon är och har inte hört ett enda ord från henne.

Längtan efter att fylla våra liv med ett barns skratt har fört oss in på ovanliga vägar, alla oförutsedda och oplanerade. Före detta krig hade vi tagit oss igenom en pandemi som, på grund av min anspråkslösa önskan, hade inneburit ytterligare svårigheter för oss. Drivna av mina fobier, som vi ska få veta mer om senare, tog Ahmet och jag till extraordinära åtgärder för att bemästra de omständigheter som tvingades på oss i vad som tycktes vara en oavbruten ström av vansinniga händelser. Ingen av oss är den som ger sig åt ödet utan att först ha uttömt alla möjligheter, och det var precis vad vi gjorde: uttömde alla möjligheter, fast beslutna att få ett barn, kosta vad det kosta ville.

Så här i efterhand borde vi kanske inte ha utmanat ödet så oförväget. Jag sitter på golvet i det omsorgsfullt iordningställda barnrummet och ser på de små röda skorna vi köpte den dag vi såg det där svaga röda strecket, det tysta tecknet på vår dotters envisa grepp om livet, osynligt för alla andra.

”Gud, jag vet att jag bara vänder mig till dig i nödens stund, men snälla, hjälp oss. Visa oss en väg ut och för oss till vår dotter”, ber jag tyst.